Epost och vågor av information

Hej alla!
Här ett epost-meddelande som kanske borde varit ett samtal över en fika eller på en parkbänk.
Var in som ganska ofta och pratade med Peter, Mia och Rigmor en morgon i köket. Blev uppmärksammad på att jag fått tre epostmeddelanden men inte sett eller svarat. Illa tycker jag! Vill inte att det ska vara så. Ursäkta mig för det!
Men till saken. I slutet på 90-talet märkte jag första gångerna hur bl a mängden epost började bli så stor att jag helt enkelt inte hann eller såg alla som behövde ses och bli besvarade. Det rörde jobb, folkbildningen, föreningsengagemang, egen utbildning osv. Varit med i ‘newsgroups’ (socialt, kunskaps- och intressebaserat på nätet) och andra forum sedan 80-talet. Jag satte senare upp en liten webserver som jag senare bytte till en tjänst hos en firma i Östersund som driver webhotell och där kunde jag lägga en del kursdokument och kommunikation i både jobb och föreningsliv. Eposthanteringen gick bättre ett tag då trycket minskade p g a den delen. Tiden går och minns då barnen var små hur fredagkvällar kunde bestå av grillning vid älven, sms sedan dagen före glider upp i displayen (började med Ericsson GSM 1992, liten ”tegelsten” 🙂 och sen alla de andra som kunde mer och mer mängd.) Kommer hem med barnen och dags för läggprocedurer, sagoläsning och ett dåligt samvete då jag sett i handdatorn på väg hem från jobb att jag har omkr 150 epostmeddelanden i inkorgen, då jag varit mest ute i terrängen under veckan med kvällar och nätter i gruppverksamhet. Allt som kommer är inte så viktigt. Reklam, div aviseringar och annat är ibland förvånansvärt stor del av skörden. Men det liksom bubblar fram meddelanden hela tiden.
För mig personligen började en del av detta med datorer i mitten på 70-talet då jag lärde mig en del även persondatorhantering på tekniska högskolan som började bli vanligt. Vi höll väl mest på med industriprogrammering och konstruktion av stort och smått. I de små arbetsmaskinerna gjorde vi enkel ”basic-programmering” men allt det som är vardag nu med persondatorer och telefoner var ju inte alls aktuellt. Vi trodde på teknik, som ett sätt att förändra världen, skapa bättre jämlikhet i kunskapsspridning för små och stora, fattig och rik och att man kan spara tid, energi och papper, jordens resurser, ja mycket skulle kunna bli bättre.
I dagsläget får jag t ex aviseringar av typen: ”450 000 vackra ryska kvinnor väntar på dig” och annat som är en del av mängden som kommuniceras. Jag vet att jag inte behöver bry mig men efter några upprepade meddelandeströmmar försöker jag ibland titta vem som skriver och från vilken server, ip-adress bara för att veta. Knackar någon på hemma antar jag att de vill något. Kanske bara visa en damsugare men kanske andra saker också.
Som jag nämnde så trodde vi teknologer på teknik för en bättre värld. Har den blivit bättre? Mycket kunnnande och tid/pengar går till att få ordning på olagligheter och annat som enligt mitt sätt att se det inte bidrar till utveckling. Mer så att det leder till förveckling. I Australien använder man web-baserade lösningar för skola, sjukvård m m bl a med svensktillverkad elektronik sedan många år. Glesbefolkade områden kan ju vinna mycket på väl använd teknik där video i en- och tvåvägs-mode eller konferens kan lösa många saker på ett ekonomiskt sätt. Det var bara exempel. Var med och stöttade förmedling av datorer som bortprioriterades inom skola/kontor till kooperativ och liknande så att operativsystem och användarprogram låg under ”öppen källkod”-överenskommelsen = ‘inga pengar’. I Sverige, som har varit ett land med långt framskriden teknikutveckling görs de flesta köpavtal för dokumentation, kommunikation inom skola, sjukvård, handel med Microsoft som har monopolställning.
Idag används ordet ‘digital’ oftare och oftare i vardagen. En bil tillverkad i slutet av 80-talet eller senare har digitalteknisk utrustning och programering för att fungera och fungera bränsleeffektivt eller på andra sätt effektivt. Olika användning av digitalteknik är en vardag sedan länge. Från 1973 och framåt blir epost, registerhantering m m vanligara och vanligare. Nu hör vi dagligen att vi ska bli digitala. Konstigt språk tycker jag. Digital är ju att lösa processer med hjälp av siffror kan man säga. Ett samtal på en parkbänk kan skapas helt och hållet med siffror, matriser, funktioner som är klockstyrda. Datorer, telefoner, kameror gör det men en människa kan också göra det. Det som kräver milliontals kalkyler i bestämd tidsreferens kan en människa bara göra med ‘en blinkning’. I och med att processorer och minnen kan göra mycket på kort tid märker vi ibland inte skillnaden mellan människa och tekniskt system.
Eposten rullar in som dyningarna vid en havsstrand. Ibland kommer tidvatten och förstärker det. Vi kan i verkliga livet gå undan då vågor kommer högre eller sätta oss i en båt så flyter vi undan. Kan vi göra så med epost, aviseringar, meddelandeströmmar och sådant? Gå undan eller sätta oss i en båt?
Jag tror fortfarande att vi kan använda teknik för en bättre och rättvisare värld men då ska skutan styras dit.
Ett program sändes på TV ikväll
https://www.svtplay.se/video/28019807/var-stressade-hjarna?info=visa&start=auto
och det fångade mitt intresse. Vem håller i rodret ytterst om inte var och en kan göra det själv?
Vem vill åka skidor i en elektronisk simulator (digitalteknik) om man kan göra det bara ändå utför en fjällsluttning eller genom en björkskog? Vem vill ‘veta om det’ snarare än att bara vara med och ‘göra det’? Varför blir så många olustiga till mods av mängden meddelanden och fortsätter istället för att bara prata med varandra lite eller åka skidor tillsammans? Vem betalar för en sliten medarbetare eller kursdeltagare som inte hinner med alla meddelanden och som anses ineffektiv och ‘teknikfientlig’?
Från en teknikförespråkare och folkbildare med dåligt samvete och otillräcklighetskänslor men med stark vilja att gå framåt mot något bättre.
mvh Olle  

https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/arpanet/

Kommentera