13/11 Torsdag

Torsdag morgon och vädret ser bra ut. En kylande, nästan frostig känsla tidigt på morgonen.  Strålande sol och klarblå himmel.

Vi tar bilarna och styr mot en enorm dalgång i vilken Verdonfloden slingrar sig fram. Bilresan dit är av samma typ som de resor vi hunnit gjort tidigare, små ettriga och kringliga vägar som tillsynes aldrig går helt rakt och platt. Man svänger tvärt åt höger, för att sedan slungas tillbaka och svänga tvärt vänster, och detta medans man är på väg brant uppför eller brant utför. Ibland allt på samma gång.

 

Vi påminns om att det inte är E4:an vi färdas längs..

 

 

 

 

När vi så småningom anländer vid ett otroligt vackert placerat hotell parkerar vi bilarna på deras parkering och går fram till kanten av stupet för att överblicka dalgången och få ett hum om vart vi ska vandra idag.

Dalgången är uppskattningsvis ett par hundra meter bred, och från vårt läge ca 450m djup. Vi följer kartans anvisning och går längs en markerad led som tar oss ner i dalen. Det blir brantare och brantare och vi faller i höjd otroligt fort. Luften känns fuktigare och värmen blir allt mer påtaglig ju längre ner i dalen vi kommer. Efter en kort stund börjar lutningen plana ut igen och vi står plötsligt på stranden av Verdon.

 

Kort därefter anländer vi till en hängbro vilken sträcker sig över floden, av vår led och vidare västerut. I brons närhet tar vi en lunchpaus och kopplar av i solen.

Med nyfunnen energi ger vi oss av vidare in i dalen, längs Verdons östra strandkant. Vandringen är relativt enkel och påminner mycket om en vanlig svensk skogsstig. På sina ställen får man trixa lite över enorma stenblock och andra formationer som gör stigen mer levande och intressant.

Miljön vid dalens botten är lika spektakulär som den är vacker. Vi upptäcker ständigt nya saker och hinner inte långt i distans innan man är tvungen att stanna för att undersöka något nytt, till exempel en enorm naturligt klotformad öppning i bergväggen, eller en lång, mörk och smal grotta där vi hittar sovande fladdermöss eller en fantastisk badplats där vi passar på att ta ett dopp. Man blir överöst av intryck och spännande vyer och kontraster.


Efter ungefär två kilometer visste vi med hjälp av kartan att vi hade en brant stigning med några inte helt tydliga vägval framför oss. Det började sakteligen stiga allt mer och mer uppåt och stigen blev smalare och smalare, och mer och mer utsatt. Vi gick på små hyllor vilka stack ut från bergväggen. Här fanns även på sina ställen ankrade vajrar att hålla i om man kände att man behövde.

 

När 100 meter stigning var avklarat kom vi så fram till en delning av leden. Här fanns ett par skyltar utsatta där vi med vår okunskap i franska endast kunde utläsa vissa ord, till exempel ”varning” och ”fara”. Vi uteslöt snabbt det ena vägvalet och stod därför kvar med endast ett. Stigen gick tillsynes vertikalt rakt upp och verkade för blotta ögat inte leda någonvart. Hur kan vi möjligen komma upp där?

Det visade sig i slutändan inte vara så svårt, även om det var ett ganska så utsatt och brant parti. Väl uppe och över kammen av stupet följde vi några gamla, väldigt sällan använda stigar som ledde oss tillbaka till hotellet och parkeringen där vi avslutade vår runda.

     

En i slutändan mycket kontrastrik ”vandring”, helt olikt något man kan finna i Sverige.

Av: Linus

Kommentera